Jag har funderat och grubblat hur jag skall få mina tankar till ord, få mina tankar förstådda. Resultatet är ett tomt vitt papper. Det finns så mycket jag hela tiden vill säga. Så mycket tankar som blir på hälft, hur skall jag få punkt på dem? Jag kommer aldrig så långt att jag faktiskt skulle finna en point, ett slut på dem. Jag tänker ofta på hur det skulle vara att se världen genom någons annans ögon för endast en dag. Hur ser människor på mig? Spegelbilden av mig själv ser jag som något suddigt. Jag ser inte bilden, endast det som finns inanför, det som ingen annan kan se. Jag ser inte uutseende, men det ser jag annors inte så ofta på heller, om jag ser på en person jag känner, funderar jag oftast på hur den egentligen mår. Vad är hans/hennes hemligheter? Jag tror vi alla har domdär sakerna som är för svåra att säga, som ingen vet.
Jag intalar mig själv ofta också att jag inte bryr mig, screw them I say. Men sanningen är ju att jag är precis som vilken människa som helst. Klart jag bryr mig, jag kan bli sårad, jag kan gråta, jag känner smärta. Men det är lättare att bara skjuta iväg allt och intala sig själv att man inte bryr sig. Det är min försvarsmekanism. Jag lägger ett leende på läpparna, säger ''allt är bra'', fast det är något som äter upp mig inanför. Jag är inte alltför öppen. Efter en händelse för ca 1 år sedan, har jag levt i tron att om man inte talar högt om sina problem, inte berättar dom, finns dom inte egentligen. Människor börjar se på en på ett annat sätt, om man vet saker och ting. Också för att om man anförtror sig en människa så mycket att man berättar sina mörkaste tankar/hemligheter, man låter dem ta del av dig. Den smärtan som uppstår när du blir sviken, är outhärdlig. Man tror en människa känner en, och i ett ögonkast, faller allt isär. Hur skall jag klara mig ur dethär? ''Tiden läker alla sår'', tror jag starkt på. Men ibland går tiden för långsamt.
Det känns som att jag känner allting för starkt just nu på något udda sätt. Om jag är ledsen så orkar jag inte ens kliva ur sängen, om jag är glad, är jag den lyckligaste personen i världen, om jag är arg känns det som att jag skulle kunna riva ner väggarna och bara skrika tills rösten inte bär nåt mera. Jag hittar inte balansen i det hela. Det är så mycket på gång, men ändå känns det tomt.
Något annat som snurrat i huvudet senaste dagarna var hur vi drar förhastade slutsatser om folk över vad endast blotta ögat ser. Jag vet att människor ser mig ibland på ett visst sätt, hon som bara vill ha kul typ. Som gör mig till ett enkelt offer ofta. Dethär känns ju inte bra, men då är faktiskt det viktigaste att du känner dig själv. Ja, klart jag vill ha roligt, vem vill inte det liksom? Men hur människor tolkar dethär är då helt upp till dem själva. Men människor man bara ser i skolan, ger en viss image, och så tror man genast att ''aah, det där är dendär ''coola killen/tjejen'' han/hon ba går me alla, tror sig vara kung över hela världen'', så pratar man nångong med personen och blir helt chockad över hur ''normal'' denhär personen är. Man får ett helt nytt perspektiv på saker och ting. Det är bara så. Dock som jag sa i min senaste videoblogg kommer människor alltid hitta något att kritisera en på, och man kommer antagligen ha en stämpel på sig över något man nångång gjort. För så dryga är vi ibland. Min fråga är då att, kommer vi någonsin komma ifrån dethär? Kan vi ge varje person en chans? För det tycker jag att alla är värda...
