- Sofie och Sofias blogpodcast ~ Självförtroende -

Nu till nästa fredag tänkte vi köra med en frågestund helt enkelt. Ni får under en vecka ställa frågor om ditt och datt och så svarar jag och Sofie på dem i vår nästa podcast! Låt fantasin flöda, allt som ni någonsin undrat får ni nu slänga fram, pussockram ♥

- I AM ONLY HUMAN -

Så bloggen har sopats lite under mattan de senaste dagarna och orsaken till det är att jag inte mått så bra. Natten till måndag bröt det ihop för mig och tårarna bara började rinna. Det finns inte en enskild konkret orsak varför men jag tror det är lite av allt, känner mig inte riktigt som mig själv helt enkelt. Jag debatterade med mig själv om jag skulle skriva om detta eller inte men bestämde mig för att göra det eftersom min blogg handlar om mig och dessutom om att man skall våga vara sig själv och jag vill inte vara en av dedär bloggarna som bara visar upp sina bästa sidor och får livet att se perfekt ut. Det går upp och ner, så är det bara. Det är okej att vara ledsen och känna sig lite försvunnen, man är inte en svag människa för det. Det är just dehär stunderna som bygger upp en till starkare och säkrare. Kom ihåg det ♥

Just nu mår jag bättre och är glad eftersom jag nyss kom hem från ett ''möte'' med de jag kommer jobba med på musiklägret första veckan i Juni. Jag var faktiskt inte alltför nervös och bra det för vi kom jätte bra överens och de är hur sköna som helst! Ser verkligen fram emot att få jobba med dem om 3 veckor!

- Sofie och Sofias blogpodcast ~ Om ABIåret -

Nu är vi på gång igen. Var hos Sofie igår och spelade in 2 st. podcasts, nästa kommer upp om exakt en vecka :) I denna podcasten pratade vi om Abi-året, skrivningar, höjdpunkter, resan vi nyss kom hem från och sådant smått och gott :) Nu igen kom ihåg att kommentera vad ni tyckte och vad ni vill höra om i framtiden, pussarochkramar ♥ Tjecka in Sofies blogg HÄR!

   

- Sofies och Sofias blogpod ~ Rykten -

Jag och Sofie bestämde oss alltså för att göra en blogpodcast bara för att vi tänkte det skulle vara en kul grej. Dethär var alltså första gången vi någonsin gjorde något sånhänt och första försöket dessutom. Jag måste säga att vi klarade det riktigt bra under omständigheterna dock blev det väl lite flum och fniss men man blir ju bättre ;) I våran första pod pratar vi om hur vi lärde känna varandra, rykten och skvaller, både allmänt och egna erfarenheter. Vi vill hemskt gärna att ni ger feedback till oss, om det var något ni gillar, om vi skall fortsätta? Och då vill vi veta vad ni vill att vi skall prata om till näst! Ni kan också ställa frågor om ni vill så svarar vi på dem :)  Thankyou i förväg och hoppas ni gillar! :) 

-

Saknar att vakna i dina armar. Inte en så god morgon här, fick värsta ångesten när jag vaknade ensam. 2 ggr av den tiden vi hade något har jag vaknat upp bredvid dig och det var den bästa känslan någonsin. Undrar verkligen hur det bara kan gå såhär ibland. Alltså det är ingen nöd på mig. Har de bästa vännerna man kan ha och det börjar kännas aningen bättre, börjar vänja mig småningom att inte ha Honom som första man skickar åt om det är något, men det tar ju tid, och bra är det inte än. Kände bara att jag behövde skriva ut dethär så jag möjligen kan somna om nu och vakna med ett bättre och gladare inlägg åt er. kram ♥

- ALLA HAR KOMPLEX -

Jag fick en plötslig lust att skriva ett lite seriösare inlägg om komplex.
Jag vill börja med att säga att jag inte är arg när jag skriver detta, alltså ingen attack mot någon, utan helt allmänt bara en fundering som slagit mig. 
Alltför ofta händer det att folk kollar på såkallade ''smala'' människor och tycker att de inte har något att klaga över eftersom ''men se på dig själv, du är ju perfekt!''. Bara för ens kropps storlek. Det har hänt mig och därför vill jag bara upplysa om att jag inte alltid är världens självsäkraste person och verkligen inte bara för att jag anses vara ''smal''. Det finns gott och ont i allting. Jag har tillexempel, som tidigare nämnt, genomgått 9 operationer, vilket har resulterat till 12 ärr ganska så utspritt på kroppen. Ibland tänker jag inte på saken men ibland kan det vara jätte jobbigt att gå till stranden och se ner på ens ben, arm, axel eller något annat och se dedär fula ärren och tänka att alla andra ser på dom också, fast det oftast är bara en själv som ser dem. Det är något jag inte kan göra åt utan bara måste acceptera att jag inte någonsin kommer ha helt perfekt jämn hy. Men det är inte så lätt alltid. På tal om hy har jag inte heller någon silkeslen hy, utan de uppstår ojämnheter och finnar, dessutom har jag en tendens av att rodna väldigt lätt och blir därför jätte snabbt röd i ansiktet utan en bra foundation och puder. Det tredje och sista som jag tänkte nämna nu är att jag inte har några melonpattar heller. Haha, nu menar jag ju inte att jag önskade att jag hade typ Ö-kupa (överdriver) men små bröst är något som många tjejer blir osäkra över, även jag.
Då frågar jag dig, skulle du vilja byta ut din storlek mot min och då få mina ärr och problemhy på köpet?
Man kan sätta allt i perspektiv, och jag kan med 99% säkerhet att det inte finns en enda en person där ute som har ALLT den vill ha. Alla har sina egna styrkor och svagheter, och alla skall få ha det. Klart det är lätt för mig också att säga att jag vill ha hennes hy, hennes bröst och hennes rumpa. Men i slutändan så går det inte att jämföra sig med någon annan eftersom alla tycker olika om saker och ting.
Jag har en känsla av att dethär blev aningen flummigt men vad jag ville poängtera med detta är att alla har sina komplex, stora och små, långa och korta. Det bästa man kan göra är att bli den bästa versionen av sig själv och acceptera sina svagheter. I mitt fall är ärren en svaghet i mitt utseende, men det är också något som definierar mig, och när jag blir osäker pågrund av dem måste jag bara påminna mig om det. :) Gör ni detsamma!

KRAM ♥

- paus for now -

Det bara funkar inte nu. Försöker och vill skriva men det går inte. 

Allt blir oklart och deppigt. Kan inte koncentrera mig och mår bara inte bra. Hoppas att jag mår bättre snabbt. Fast jag vet vad det är som tynger mig, kan jag inte göra någonting åt saken, det är väl det som är värst antar jag. Blir bara mer ledsen då det påverkar mina skrivningar. Det är liksom nu man borde kämpa in i det sista, ja klart jag kommer göra det, men när koncentrationen brister är det ganska kört. 

Känns bara helt hopplöst.

- I DON'T EVEN KNOW IF I'M ALIVE -

Jag känner mig helt kluven. Känns som hela jag gått i tusen bitar. Allting gör ont. Kan inte koncentrera mig på någonting. 

Igår var verkligen en av de svåraste sakerna jag varit med om. Att se dig åka iväg och veta att det här är slut. Jag vet, allt blir bra med tiden blablabla. Ja, jag vet att jag en dag kommer vakna upp och må bättre. Men nu gör jag inte det. Jo, de där få sekunderna just när man vaknat före man inser vad som hänt. Vad som nu inte kommer förändras. Och nu samtidigt vill jag bara klargöra att iochmed dethär beslutet så finns det inget hat, ingen som gjort nåt fel egentligen. Bara sorg. 

Jag är inte sårad på något sätt, jag är bara så ledsen. 

     

arg

Hej jag lever nog.

Har varit Sååå stressig vecka. Provveckan tog slut, matte preli, teka diplomkurs och massa annat. Ja, satt i skolan till halv nio igår och fick ÄNTLIGEN mitt teknings arbete klart. Något mindre trevligt med igår var att min lärare skickade åt mig på wilma att jag blev underkänd i mitt geografi prov. Jaa, den kursen som jag tjatat om i evigheter att jag måste få den godkänd, annars blir jag inte student. Dessutom är jag SÅ arg på min lärare. Jag tenterade alltså denhär kursen och vi har aldrig talats vid face2face, utan bara skickat mejl. Jag slår vad om att om hon skulle sett mig i skolan skulle hon inte veta vem jag är. Och då igår när hon skickade att jag hade fått 5/18 p. (man behövde 6) så tillägger hon att jag inte gjort mitt bästa. En lärare som inte någonsin pratat med mig, inte vet ett dugg om mig, VÅGAR påstå att jag inte ens försökt?!! HUR ÄR DETTA OKEJ?? Jag satt och storgrät i flera timmar för jag var så arg och ledsen att man hoppar på en elev sådär bara?? Och dessutom att hon meddelar detta då dagen före mina första skrivningar. Nu har hon ju då slutat så jag kan inte ens gå och prata med henne. Jag gick idag och pratade med en annan geografi lärare som blev väldigt chockad och sa att jag skall säga om det till rektorn, och det tänker jag göra också. Någon må tycka jag är barnslig och har tagit illa upp av en småsak, men jag känner att det inte var ok att säga så. Jag är inte den enda som har dåliga upplevelser av denna lärare. Verkligen extremt besviken.

Lättar på hjärtat

Så nu har jag tänkt skriva av mig lite och personligt kommer det bli. Det är ju ändå lilla mig denna blogg handlar om, detta ger mig såklart friheten att välja vilka detaljer som lämnas bort, och nu när det är sagt så börjar jag.

Som jag har nämnt skall mina föräldrar skiljas, det beskedet fick vi barn för nästan exakt ett halv år sedan, vilket betyder att betänketiden också har gått ut och allt det jobbiga börjar. Att dela upp precis ALLT, vi/mina föräldrar äger. Igår kväll kom min pappa till oss och de satt sig första gången ner och började diskutera själva uppdelandet. Mer om det vet jag inte eftersom jag flydde fältet, hade varken lust eller krafter att lyssna på vad vi får behålla eller tas bort.
Huset skall säljas, det är ett som är säkert. Mitt hem. Jag har bott i vårt nuvarande hus sedan 2002, när min lillebror föddes och jag började förskolan/ lågstadiet. Det var nog inget som egentligen chockade mig, att vi måste sälja, eftersom pappa och mina två storebröder har flyttat ut, vilket lämnar mig, mamma och min lillebror som är varannan vecka här, kvar. Ett stort egnahemshus som det bott 6 personer i är 2 väldigt ensamt och för stort helt enkelt. Jag trodde jag var okej med allt dethär, eller ivarje fall accepterat det, men har nu väl märkt att jag inte är det.

Något annat som länge varit djupt begravt är min biologiska farfar, som aldrig haft kontakt med någon av oss barn sedan mitt dop, som nu krypit upp till ytan igen. Jag ringde nämligen till honom för ett antal månader sedan, var inte beredd på att han skulle svara, var helt säker på att det skulle ha varit fel nummer men nej. Där var han på andra ändan av linjen och jag bara började hysteriskt pladdra på blandad finska och svenska när han efter en stund sa på finska: alltså vad är detta frågan om? Och jag sa bara '' jag är ditt barnbarn''. Det verkar dock som att det inte hade nån skillnad. Han skickade ett god jul och gott nytt år sms åt mig, men tog inte kontakt när han var i Åbo och träffade hans barnbarn från hans dotters sida, som jag sagt åt honom att göra eftersom jag såklart vill ha en förklaring på hans beteende face to face. Han är ju endå min farfar. 

Och så det ''vanliga'', kärlek, verkar inte vara riktigt min grej det heller.. Jag saknar honom så mycket. Ibland så mycket att det känns som att jag skulle kunna gå sönder. Kan sitta i flera timmar och stirra in i väggen och bara tänka på honom. Han som alltid fick mig att le även i de mörkaste stunderna. Han som ville ses bara 5 minuter efter att vi sagt hejdå för att ta mig till en brygga och bara sitta och prata och se på blixtarna som slog ner. Han som sa de sötaste sakerna. Han som var den knäppaste men samtidigt härligaste killen jag mött. Han som fick allting att kännas så rätt. Visst låter det underbart? Ja, men ändå sitter jag här med en tyngd på bröstet som inte vill lyfta på sig eftersom jag inte kan berätta detta för honom. Hur mycket han verkligen betydde och fortfarande betyder för mig. Om han nu på något sätt skulle snubbla över dethär inlägget, så vet du nog vem du är.

Tacksam

Jag är väldigt larvig för tillfället. Har en sån period av livet nu. Hehe. Är så tacksam och känslosam om precis allt. Vet inte riktigt vart jag skall ta vägen liksom. Blir förundrad varje dag över hur bra vänner jag har och hur mycket de faktiskt betyder för mig. Det är egentligen allt jag har att säga just nu. Skall gå o sova tidigt ikväll så godnatt ♥

Färgbomber - Hiss och Diss

Vet inte om detta händer till alla men ivarjefall för mig så blir mitt röda hår och se urtvättat ut alltför snabbt efter jag färgat det, och eftersom jag inte vill skada mitt hår så tänkte jag använda färgbomb i stället för att färga det vartannan vecka. Först köpte jag L'oréals Chroma care, den sög. Funkade inte alls, inte på mitt hår ivarjefall! Kändes nästan som att det tog bort färgen ännu mer, och då hade jag en proffessionell som valde ut denna till mig och den kostade väl mellan 15-20€. Så när jag var i livsmedelsaffären såg jag Biozell, den kostade 9.95 € så jag tänkte äh, why not. Och den fungerar asbra!! Rekommenderar verkligen. Har använt en lila ton också ibland bara för att mixtra lite och det står på tuben också att tonerna kan blandas. Sedär ni, priset kan lura en ibland!

''int orkar jag me dig, ja älskar dig''

rubriken på inlägget fick jag i ett meddelande igår kväll av en av mina allra bästa vänner när jag var onykter och jobbig. Made my night ♥ Just för detta vet jag att jag klarar av vad som helst, för jag har dem vid min sida.

Catching Fire

Datorn bråkar bara med mig hela tiden.. :(

MEN, ivarjefall, igår kväll var jag och se på Catching fire med pappa, och den var ASBRA! Jag tyckte filmen var jätte bra gjord, gick lite trögt dock på något sätt, kändes som att vi suttit där i 2 timmar före de egentliga spelen började liksom. Och slutet var jag lite besviken på.. Har ju dock läst böckerna så det går inte att jämföra. Men tyckte filmen i sitt hela var jätte bra! Älskar hungergames ♥

Swwosh - christmas edition

Hej fina!

Nu har jag suttit och fixat ihop en liten juligare/vintrigare design :--) Headern skall ännu fixas ny men det blev så bråttom här så den gamla får stå kvar tills vidare. Vad tycks? :)

något som får mig att le

Ekenäs

Fast jag bara varit där en handfull gånger så känner jag mig trygg där. Heidi har ju. flyttat dit och hon var drivkraften till att jag åkte dit in the first place. Jag saknar att inte ha henne i Åbo varje dag men förändringar sker, och jag är så glad över att vi hållit kontakten. Och så har jag fått chansen att träffa alla underbara människor där. Verkligen nåt man kommer ihåg, alla är så snälla och fina och välkomnande att  jag fortfarande blir rörd då jag tänker på förstagången jag var på besök. 

Det där med att jag känner mig trygg där är lite konstigt kan ni kanske tänka. Haha, lite är det ju det, men jag tror det är tackvare Heidis närvaro och för att inte tala om hennes farmor som är den sötaste som finns!! Har upplevt så mycket där på kort tid, så många känslor. Men jag ångrar absolut ingenting! Synd att jag inte kan åka dit lika ofta nåtmer, men jag älskar detdär stället. Ekenäs får mig att le :-)

bilder från min senaste resa till ekenäs. 

Am i crazy or falling in love?

Detdär med kärlek är svårt. Riktigt förbannat svårt. Det finns så många olika slag men hur blir man egentligen kär? Personligen så tror jag på kärlek vid första ögonkastet. Men jag tror också att det kan ta tid. Det kan vara en lång vänskap som utvecklas till något annat, eller känslor som inte varit så starka i början som senare byggs upp. Och så ibland är det ju kanske så att man alltid varit kär i personen i fråga men fattar det först när man förlorat den, då det ibland kan vara för sent. Den sist nämnda är den värsta tycker jag. För ånger är verkligen inte en kul känsla. Och att sen försöka släppa det som var, eller försöka igen? Så många frågor och aldrig får man något ordentligt svar. Jag försöker skriva detta så neutralt som möjligt, men min största fråga just nu är, när skall man ge upp och gå vidare? För ärligt talat har jag helt tappat greppet om det. 

Ibland är man bara så förvirrad. 

              
Blev riktigt flummigt nu, detta är bara en bråkdel av allt som kretsar i mitt huvud just nu. Men kände att jag behövde skriva ner en liten del ivarjefall.

how's the weather?

Jävlar så det regnar och blåser, flyger nästan iväg ju. Lamporna bara flickrar elr vad det heter. Perfekt dag för mys. Men för att kunna mysa måste man ha ett fint rum, det har inte jag. Det ser fortfarande ut som ett bombnedslag men jag har bara inte motivation eller ork att ta itu med det överhuvudtaget. Har suttit och pratat med min farmor i nästan 2 timmar sen jag kom hem. Ibland är det riktigt kul att höra alla dedär historierna om hur det var förr i tiden. Och ibland gör dom en galen haha. Men idag var en sån dag som det var intressant att bara sitta och lyssna och ta till sig och verkligen uppskatta hur bra vi har det i dagens läge. Min farmor var dessutom sjuksköterska och att höra och förstå hur mycket medicinen utvecklats är verkligen helt sjukt. Men det kan jag tillochmed se på mina egna ärr också. Från min första opertion till den senaste är ärren ganska mycket annorlunda. De senaste synns knappt och de första har massa fula extra små-ärr från stygn och annat skräp. 

Haha värst så snabbt jag fick dåligt väder till medicinska utvecklingen :D Spårade lite ur nu men det är ju faktiskt intressant! Nej nu skall jag se om det kommit ut något nytt avsnitt av nån av de 1000 serierna jag ser på och sen MÅSTE jag städa rummet. Annors går det dåligt... Hörs senare puss ♥

The Lone Ranger

Har haft felt fullt upp idag med 2 prov, sedan hem, slänga i sig mat och sedan åkte jag och Freddu till Pargas för filmkväll med Lisa. Vi åt alltför mycket och såg på filmen The Lone Ranger. Rekommenderar starkt! Johnny Depp är en av huvudpersonerna och han är ju fasiken inget annat än bäst. Vi alla satt och skrattade högt :D Hade en skön och efterlängtad myskväll, precis vad jag behövde ♥ 

Men nu skall jag sova. Klockan är alltför mycket. Godnatt ♥

Nattfunderingar

Detdär med kärlek är en sak som jag ofta funderar på. Det är egentligen omöjligt att beskriva kärlek. Eftersom det är olika för alla. Eller, hur kan man egentligen veta det då man inte riktigt kan beskriva det? Min egentliga huvudfundering denna kväll är dock om dendär ''ena rätta''. Hur skall man veta vem det är? Har jag träffat honom/henne redan?

snodde bilden från viras.se    - kom till inlägget genom att  trycka på bilden

Det är bara så otroligt underligt för mig att tänka att jag kanske redan träffat människan jag kommer gifta mig med. Men det kan ju bra vara så! Ibland undrar jag bara om det faktiskt är timing som är allt, eller om det är som ''love conquers all'' typ. Jag har för visso världens sämsta timing på absolut nästan allt. Men borde jag då hoppas att det är timingen som räknas, eller har jag inte hittat den rätta? Ibland tror jag att jag har gjort det redan. Men I guess I wont know for sure until the time is right. Men där står jag igen på timingen. Kan två människor verkligen älska varandra men inte vara tillsammans eftersom tidpunkten suger? Är jag bara naiv som tänker så? Jagvetinte. Only time will tell.