Lättar på hjärtat

Så nu har jag tänkt skriva av mig lite och personligt kommer det bli. Det är ju ändå lilla mig denna blogg handlar om, detta ger mig såklart friheten att välja vilka detaljer som lämnas bort, och nu när det är sagt så börjar jag.

Som jag har nämnt skall mina föräldrar skiljas, det beskedet fick vi barn för nästan exakt ett halv år sedan, vilket betyder att betänketiden också har gått ut och allt det jobbiga börjar. Att dela upp precis ALLT, vi/mina föräldrar äger. Igår kväll kom min pappa till oss och de satt sig första gången ner och började diskutera själva uppdelandet. Mer om det vet jag inte eftersom jag flydde fältet, hade varken lust eller krafter att lyssna på vad vi får behålla eller tas bort.
Huset skall säljas, det är ett som är säkert. Mitt hem. Jag har bott i vårt nuvarande hus sedan 2002, när min lillebror föddes och jag började förskolan/ lågstadiet. Det var nog inget som egentligen chockade mig, att vi måste sälja, eftersom pappa och mina två storebröder har flyttat ut, vilket lämnar mig, mamma och min lillebror som är varannan vecka här, kvar. Ett stort egnahemshus som det bott 6 personer i är 2 väldigt ensamt och för stort helt enkelt. Jag trodde jag var okej med allt dethär, eller ivarje fall accepterat det, men har nu väl märkt att jag inte är det.

Något annat som länge varit djupt begravt är min biologiska farfar, som aldrig haft kontakt med någon av oss barn sedan mitt dop, som nu krypit upp till ytan igen. Jag ringde nämligen till honom för ett antal månader sedan, var inte beredd på att han skulle svara, var helt säker på att det skulle ha varit fel nummer men nej. Där var han på andra ändan av linjen och jag bara började hysteriskt pladdra på blandad finska och svenska när han efter en stund sa på finska: alltså vad är detta frågan om? Och jag sa bara '' jag är ditt barnbarn''. Det verkar dock som att det inte hade nån skillnad. Han skickade ett god jul och gott nytt år sms åt mig, men tog inte kontakt när han var i Åbo och träffade hans barnbarn från hans dotters sida, som jag sagt åt honom att göra eftersom jag såklart vill ha en förklaring på hans beteende face to face. Han är ju endå min farfar. 

Och så det ''vanliga'', kärlek, verkar inte vara riktigt min grej det heller.. Jag saknar honom så mycket. Ibland så mycket att det känns som att jag skulle kunna gå sönder. Kan sitta i flera timmar och stirra in i väggen och bara tänka på honom. Han som alltid fick mig att le även i de mörkaste stunderna. Han som ville ses bara 5 minuter efter att vi sagt hejdå för att ta mig till en brygga och bara sitta och prata och se på blixtarna som slog ner. Han som sa de sötaste sakerna. Han som var den knäppaste men samtidigt härligaste killen jag mött. Han som fick allting att kännas så rätt. Visst låter det underbart? Ja, men ändå sitter jag här med en tyngd på bröstet som inte vill lyfta på sig eftersom jag inte kan berätta detta för honom. Hur mycket han verkligen betydde och fortfarande betyder för mig. Om han nu på något sätt skulle snubbla över dethär inlägget, så vet du nog vem du är.