NOBODY SAID IT WAS GONNA BE THIS HARD

Idag gjorde jag ett beslut, jag miste en av de personer jag älskat mest. Hela kroppen skakar och tårarna är 

oändliga. I somras hände något som jag inte tänker detaljera här men ett svek, en chock. Av personen man 

trodde kände en bäst. Och så på några timmar förändrades allt. Sedan dess har jag känt tomhet, ensamhet,

 sorg, besvikelse, ilska, you name it. Men mest av allt tomhet. Helt otroligt förbryllad av hur dethär kunde 

hända.  Jag är vanligtvis en person som inte är långvarigt sur, ser alltför ofta mellan fingrarna och låter saker 

bara gå förbi. Därför har jag försökt skjuta bort dethär. Försökt glömma och förlåta. Men sanningen är att 

jag bara ljög för personen och mig själv i hopp om att allting skulle bli som förut. Men ju längre det går, destu 

mer sårar det mig. Idag beslöt jag att sluta ljuga för mig själv. Så bra känner jag mig själv, där gick min 

gräns. Jag ville så mycket att allt skulle bli som förr, men ingenting är som förr, inte nu längre. Idag bestämde 

jag att det är tid att släppa taget. Officiellt.

Jag valde att vara stark och stå upp för mig själv idag.

Fast detta var obeskrivbart svårt att göra, var det ett måste. Ett steg framåt. För att hoppeligen en dag kunna glömma. 

Det tar ont. Men du krossade mig. Och jag kan inte ta risken att låta dig göra det igen.

goodbye