Alla dessa frågor

Idag är en sådan dag man funderar på framtiden. Vad kommer jag bli? Hur kommer jag se ut? Var kommer jag bo? Har jag kontakt med mina gamla vänner eller har jag endast nya? Kommer jag gifta mig? Barn? När? Hur? Varför? Vad? Vilka? Var? Det är frågorna som ständigt snurrar i huvudet just nu.

Jag kan ärligt säga att jag allvarligt övervägt att byta skola. Inte för att jag inte trivs, det gör jag. Nästan alla mina vänner går där. Det är säkert. Lärarna är okej. Det är inget fel. Men ibland känns det bara inte som min grej dethär med Gymnasiet. Jag blev verkligen förkrossad när jag denna period har fått ut 3 av 4 prov och resultaten har inte varit över 5½. vitsorden är från 4-10  + en underkänd. Jag hade sagt åt mina föräldrar och mina vänner att det kändes som att denna provvecka hade gått bäst hittils. Jag hade faktiskt satsat och läst på alla proven. Kämpat verkligen, och försökt mitt bästa, och så får man så dåliga resultat som jag fått. Det drog verkligen ner mig. Ja javet det är ju bara skolan ''skit samma'' tänker många, så tänkte jag också förut, men det är ju inte skit samma. Man får mycket bättre känsla och kan vara stolt över sig själv när man lyckats bra i skolan. Det påverkar verkligen mycket.
Så när jag läste att jag blivit underkänd i psykologi brast jag helt enkelt i gråt. Inte för att jag egentligen var ledsen utan mest för att jag var så otroligt obeskrivbart besviken på mig själv.
Min underbara Mamma som stöttar mig i allting tröstade mig och försöker hjälpa på alla sätt men det bara känns som att det inte funkar. Har kollat på skolor i Vasa men inte hittat nåt riktigt bra ännu.
Och fast bara man är 16, borde man ju redan i princip veta vad man skall studera efter gymnasiet eller vad för yrke man vill ha. Jag har ingen aning. Jo, jag har alltid velat bli typ kosmetolog, men jag åsido satt det. Och har faktiskt kollat på en skola i Uleåborg tror jag, som utbildar till make-up artists Och det har jag inte kunnat släppa, det skulle vara en dröm. Men det är också andra stadiets utbildning alltså skulle vara efter gymnasiet.
Jag vet också att man inte skall jämföra sig med andra, men jag kan inte låta bli. Det kan vara vänner, eller mina bröder. Alla så mycket bättre i skolan än jag. Jag vet inte vad jag gör som är fel. Man brukar ju säga att försöka sitt bästa är det enda man kan göra. Nåmen vad om man försöker sitt bästa och det inte räcker till? Vad gör man då?

Och så det andra som jag helt total fastnat i som också är helt löjligt eftersom jag faktiskt bara är 16 år, är det där med pojkvän. Nej jag behöver inte en. Det är ju inte de på det sättet. Men jag ser på t.ex. Min Mormor och Morfar, som vi var och hälsade på på påsklovet, som igår förlovade sig för exakt 55 år sedan, och undrar om jag någonsin kommer hitta detdär? Tänk, 55 år. Är det säkert att man någonsin ens hittar dendär personen som känner samma sak för en? Jag förstår det att man kan gilla någon väldigt länge, eftersom jag har varit där. Men att hitta den som känner samma. Det känns ibland väldigt hopplöst för mig.
Och den där känslan då man går lite sönder då man ser par på stan gå hand i hand och ler till varandra, eller när någon kompis har månads eller årsdag och man ser dendär lyckan i deras ögon. Jag vill känna dendär rushen då man är nykär och dendär säkra känslan av att man vet att han eller hon alltid är där.

Jag håller på att växa upp, blir mer självständig dag för dag. Och snart skall man göra allt själv.

Men jag vill inte erkänna det.